Nightalies

                                                         Hemsöborna

Edvard Carlsson från Värmland kommer till Hemsö för att jobba som dräng. På gården lever änkan Flod, sonen Gusten två drängar och två pigor. Sonen bryr sig inte så mycket om gården utan har sin passion till fiske och jakt. Carlsson ser till att gården kommer på fötter, man reparerar en liten stuga på gården och Carlsson lyckas hyra ut det till en Professor, hans fru, två barn och två pigor. Den ena pigan Ida fångade Carlssons intresse och han uppvaktar henne hela sommaren. Emellertid när det finna stadssällskapet har åkt hem känner Carlsson sorg och skickar ett brev till Ida. Tyvärr får Carlsson veta, när han avlägger ett besök hos professorn, att Idas fästman hade läst Carlssons brev högt och alla hade gapskrattat åt ”gamla Carlsson”.

Efter att blivit förödmjukad bestämmer sig Carlsson, att han är värd mer än vad han har fått i livet och han börjar planera sin nya framtid. 

Efter att ha läst denna bok anser jag personligen att den inte var någon bok, jag skulle rekommendera till folk. Gillar man klassiska lättlästa verk så kan man nog gilla denna roman. Jag själv gillar inte denna sorts litteratur, eftersom jag anser att jag inte får utmana min fantasi av böcker som bara reflekterar verkligheten.

Om jag skulle utvärdera denna bok så skulle jag säga att texten är lättläst förutom ett par enstaka ord. Fördelen är att man kan kolla upp gamla ord längst bak i boken, vilket är ett plus. Bokens tjocklek är precis lagom för denna historia, typsnittet är bra varken för liten eller för stor. I boken finns ett par ögonblick där man får ett gott skratt, men enligt min mening händer det inte så mycket i boken, och att historien är lite tunn.

Så jag ger den 2 av 10.
  

Hade det bara stått någon där, så hade han haft öppet mål.
Bara målvakten hade varit i vägen..


Sagt: 15-10-2009 På en hockey match i jönköping.. Hv71 mot Södertälje..

       En flicka står  på bron
       och tittar ner, ett litet kliv
       och hon finns inte mer.
       Hon blundar och känner
       vinden i sitt hår. Ner för
       kinden rinner sakta en tår.

       I handen kramar hon ett kort
       på sin vän, hon viskar förlåt
       men vi ses snart igen. Precis
       när hon skall ta sista klivet ut,
       hon hör en röst; det får inte ta
       slut!

       Hon vänder sig om, det är
       hennes vän som skriker. Men
       hon bryr sig inte, fast hon vet att
       hon sviker. Hon tar ett sista
       andetag och försvinner sen ner.
       Hennes vän sorgsna ögon blir det
       sista hon ser.

Vi är turister på en vilsen färd, 
och reser på biljett med okänt pris. 
Vår resa går genom en okänd värld, 
av oförstånd, mysterier och dis. 
Trots det betalar vi med våra liv, 
för denna färd i oförstånd och kiv. 
Hur mystisk än de dödas värld må vara, 
är det en större gåta att i livet fara..

En liten flicka i världen ensam står,  
hennes hjärta är fyllt av blödande sår. 
Ångesten i bröstet tynger henne hårt, 
hon vill vara lycklig, varför är det så svårt?
 
Hennes kinder är våta av salta tårar, 
hon vet hur mycket hårda ord sårar. 
Hon var en gång ett barn som ofta log, 
nu är det många år sedan hennes leende dog. 

Flickans liv är nu ingenting värt, 
hon har förlortat allt som hon höll kärt. 
Hennes dagar är fyllda av låtsas glädje och panik, 
nätterna är fylla av gråt o kvävda skrik. 

Hon undrar om livet blott är ett spel, 
Varför måste allt kännas så fruktansvärt fel? 
Flickan vill ta sitt liv, men för det krävs mod, 
om det bara fanns någon som förstod! 

Hon vill låta sig slukas av eldens heta lågor, 
ja vad som helst för att ta död på sina plågor. 
Livet är ingen lättsam lek, 
det är blott fyllt av ångest o svek. 

Kanske går det så att flickan tar sitt liv någon dag, 
det sorgligaste är, att flickan den är jag....

Jag älskar en kille,

som älskar en tjej.

Som älskar en kille,
som älskar just mej!

En plågsam börda bär vi, 
på vägen som vi går 
och vad bördan är  
vi ej någonsin förstår. 
En sådd vi måste skörda, 
i rikedom och nöd. 
Vi är vår egen börda, 
från födelse till död. 

Ni lär nog märka att jag gillar medeltiden, vilket jag lugnt kan säga att jag gör. Jag är helt klart född i fel århundrande, elektronik och tecknik är min nemesism helt hopplöst. Framförallt datorer och bilar, allt går bara sönder! HATAR när inte datorerna fungerar. Jag är ett fall av den nya termen "teknisk stress"! Finns inget värre om man måste göra något på en dator och det inte funkar!

Jag vet inte varför jag gillar medeltden, kanske för vapnena, jag gillar pilbågen och svärdet. Jag äger faktiskt ett långsvärd, pilbåge (hästbåge) och en piska. (Ska lägga in bilder). På min bal i gymnasiet hade jag en sydd medeltidsklänning (ska lägga in bilder). Jag hade velat ha en vinröd klänning på balen i nian men det fick jag inte så till min andra bal fick jag en sydd klänning till mig vilket jag blev väldigt nöjd med! Lite svår att ta av, för det finns inga knappar eller dragkedjor och den är figursydd, men det var precis som jag ville ha. 

Jag har även gått tvådagars kurser inom:
                                                            - Medeltida långsvärd
                                                            - Medetlida stridskonst

Vädigt roliga kurser, man har väligt kul med främande människor och värda pengarna. Så åker ni till medeltidsmarknaden på Gotland så gå på en av kurserna som erbjuds det är väldigt stimulerande!
   

                                                          Snabb Historik

Vikingatid
Vikingatiden varade mellan 700- till 1100-talet. Vikingatiden är namnet på järnålderns sista period, under 700-talet uppstod en högkultur i Skandinavien. Befolkningen ökade kraftigt, samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. Med skeppsbygget orsakades det första vikingatågen (plundring), mot öster sökte sig nordborna främst som handelsmän och ”Väringar”, dvs. värvande soldater i den östromerske kejsarens arme. Merparten av nordborna levde dock ett stillsamt liv som bönder. Bevarade litteraturskatter som finns i de isländska handskrifterna (Eddan) och runstenarnas texter, har man fått fram många detaljer om hur de levde under vikingatiden.

Tidigmedeltid

Utspelar sig mellan 500- till 1000-talet. Under 400-talet började Romarrikets politiska sammanhållning att lösas upp, skattebasen för de västra provinserna minskade kraftigt, under år 476 ”Föll Romarriket” men historiker ifrågasätter detta. På 500-talet började Bysantinska riket försöka att återerövra de viktigaste provinserna i det forna västrom. Inledningsvis var denna kampanj framgångsrik, Sicilien samt Nordafrika återtogs. Under år 541 utbröts den Justinianska pesten, som härjade i Västra Europa till år 700. Pesten som kan jämföras med digerdöden, dödade 50% av befolkningen i det forna Romarriket. Islam och Kalifatet utbredde sig över Medelhavet i slutet av 600- och början av 700-talet. Frankrike som det första imperiet i väst sedan Romarriket, tillsammans med Karl Martells stoppade den islamiska expansionen.

Högmedeltid

Högmedeltiden varade mellan 1000- till 1300-talet. I början av 1000-talet introducerades nya jordbrukstekniker, som ledde till en befolkningsexplosion för Europa.  Städerna började för första gången sedan västroms fall börjat växa och handeln tog fart. De första universiteten började formas, en större mängd människor började studera och det ledde till att man ifrågasatte kyrkans makt. Detta ledde till Investiturkrisen där striden gällde vilken makt påven och fursten skulle ha. Under samma tid skedde korstågen på påvens begäran. Hundra tusen utrustade soldater tog sig från Europa till Jerusalem, för att återta staden och tillåta kristna att besöka hemligheterna där.

Senmedeltid

Senmedeltiden varade mellan 1300- till 1500-talet. Folkökningen som pågått sen början av medeltiden, började på 1300-talet avta. Det berodde på att klimatet som förr blivit varmare, nu blev kallare. Detta medförde att skördarna blev sämre och befolkningen minskade. Till råga på allt detta slog digerdöden till under 1350-talet och kvävde 1/3 av Europas befolkning. Bristen på arbetskraft gjorde arbetarna mer attraktiva och vissa bönder blev till och med avlönade, bönderna insåg sin nyvunna makt och begärde högre löner, detta ledde till bondeupproret. Humanisterna uppkom på denna tid och spred budskapet om människans frihet. 

Riddare

Medeltidens riddare var inte särskilt många, de valdes ut av kungen ur den mäktiga  stormannaklassen. Omkring år 1280, bestämde kung Magnus Laduås att de som kunde ställa upp för honom med stridshäst, rustning och vapen (kunna användas från en hästrygg) skulle frälsas från skatt. Att frälsningsmännen uppfyllde kraven kontrolleras med regelbundna vapensyner. Det är en sak att bli frälsningsman, men det är en helt annan sak att bli utvald till kungens man och kanske dubbas till riddare. Det krävs inte bara god ekonomi, speciella kvalifikationer utan också goda och nära relationer med det ledande riket. De som blev riddare var inga dunungar utan använde ofta hårda metoder för att få sin vilja igenom.

Småsven och Väpnar

Stormännens söner sattes ibland i klosterskolor eller skickades iväg som page, småsven, till någon passande borgherre. Småsvennen fick passa upp vid måltider och lära sig allt om vet och etikett, samt hjälpa till med sysslor på gården. Han lär sig att hantera vapen, fäkta, rida och kanske jaga med jakthök. Det var också viktigt av den unge mannen att kunna föra sig, tala väl samt läsa och skriva. Vid 15-årsåldern går de till nästa steg i karriären, att utses till väpnare, sven. En väpnare hade ansvar för stallets hästar, ett hedersuppdrag, samt vapen och rustningar. Vid omkring 20 års ålder kunde väpnare bli dubbade till riddare av kungen. Vid unionsmötet i Kalmar 1397 dubbades 133 män till riddare, ett svenskt rekord.

Riddardubbningar

Dubbningcermonin uppstod i Frankrike omkring år  1070. Men kommer från germanska traditioner. Tidigt fick dubbningen en religiös karaktär , så dubbningar förlades till en helgdag så prästerna kunde närvara. Svärdet var vanligen en gåva till riddaren från han som tränat upp honom. Svärdet välsignades av en präst innan det fästes i riddaren bälte. Hundra år senare var hela ceremonin religiös och varje del av riddarens utrustning välsignades. Dubbningarna utfördes vanligen i en riddarsal eller annan sekulär plats, med senare kom de ofta att utföras i kyrkan. Ceremonin började med att riddarkandidaten badades, som symbol för att hans synder tvättades bort. Sedan ikläddes han en vit klädnad, som skulle symbolisera hans vilja att försvara Guds lag. Ett smalt bälte skulle påminna honom att han skulle stå emot köttets frestelser. Så försågs han med symbolerna för sin rang: de gyllene sporrarna, som skulle ge honom modet att tjäna Gud; svärdet, för att bekämpa fienden och skyddade fattiga från de rika. Slutligen fick han mottaga ett slag (collée) med handen på skuldran eller huvudet för att påminna honom om Gud, som låtit upphöja honom till riddares rang. ”Att dubba” = att slå någon till riddare. Först var det tre handslag på axeln, vilket ändrades till de tre svärdsslagen. På 1300-talet tappade svärdet sin centrala betydelse då riddarna inte var de ända som fick bära vapen. Att bli riddare blev ett äretecken, än erkännandet av militär förmåga.

Normer
Riddare följde alltid vissa normer som att:

• Vara en tapper och duglig stridsman och väl förfarad ridderliga kamplekar.
• Vårda sitt inre. Dvs. undvika allt lågt och uselt, tala inte illa om andra och vakta ditt högmod.
• Vårda sitt yttre. Dvs. Tänk på ditt språk, uppför dig aldrig tanktlöst och obehärskat och sitt väl till bords.
• Var hövisk mot kvinnan.
• Var givmild mot de värnlösa och behövande, änkor och faderslösa barn.
• Minns din plikt mot kyrkan och din furste.

Herre och fru

Riddaren titulerades herre och hans hustru fru. Hustrun hade mycket att säga till om, det var hon som basade när riddaren var ute i krig. Hon hade ansvaret hör godset och för familjen och tjänstefolkets hälsa. Det hände att frun följde med sin man på resorna. Ibland hände det också att hon fick egna uppdrag som hovdam eller hovmästarinna hos kungen. Husets nyckelknippa ett tecken på makt, hängde i hustruns bälte.

Tornerspel

Tuffa Tag
Tornespelen var en lek och sport, men endast för hovet och de förnämsta stormännen. Reglerna i spelet var hårda, att döda en motståndare under en tornering var klandervärt, att döda en häst var oförlåtligt. Riddarna kunde genom sin skicklighet vinna stort anseende och fina priser. Man red med full vapen mundering och gjorde konstnärliga vändningar med hästen. Rännbanan kallades den platsen där spelen hölls och på båda sidorna fanns byggda läktare. Unga damer gav sina riddare en schal eller ett smycke för att visa vem de höll på. Efter spelen blev de dans och den tappre riddaren korades och fick ta emot ett pris. Man kunde förlora en ansenlig del inom tornerspelen eftersom oftast fick vinnaren förlorarnas hästar och vapen. Även stod damernas gunst på spel. Om riddaren kämpade och vann till hennes ära kunde han förvänta sig ett kärleksmöte. Men ändast om den skäna damen önskade, men skulle hon neka ansågs det dock vara ett sorts bedrägeri.

De olika grenarna

Ringränning

I ringränningen skulle riddaren i full gallopp med ett svärd eller lans, plocka upp ringar som hängts ut längs banan.

Quintain

För att klara av quintanen måste ryttaren ha precisionsförmåga och snabbhet. Quintanen var en rörlig figur på rännarbanan med en sköld och ett slängande klot. Riddaren skulle träffa skölden så att den kom i snurr och sedan rida undan så att han inte träffades av klotet och i värsta fall flög av hästen.

Dusten
Riddarna red man mot man mot varandra på var sin sida om ett trästaket (ursprungligen oftast ett rep fram till 1400-talet). Man skulle fälla sin motståndare med sin lans från sin häst. Eventuellt bryta lansen mot den andre sköld som bevis på träff. Även detta kunde vara livsfarligt för deltagarna, men reglerna skyddade dock både riddare och häst, då man automatiskt diskvalitiserades vid träff på endera. Om riddaren som fällts från sin häst var kapabel att fortsätta striden. Kunde detta göras till fots med svärd, Chansen var dock god att denne skulle ridas eller klubbas ned av den anstormande motståndaren på häst.

Melèé
Riddarna indelades i olika lag, och på en given signal drabbade alla deltagare samman. Det varade tills en av lagen stod som segrare. Denna typ av tornerspel hade små skillnader från en riktig strid, och hade ungefär samma regler. Melèé kunde vara mycket brutalt och det resulterade till många dödsfall. Det var mot 1200-talets slut som man började använda trubbiga vapen för att minska antalet dödsfall.

                                                 Rustningen                                                   


Att tillverka en rustning
krävs stor yrkesskicklighet
och var därför dyra att skaffa.
Rustningen måste hela tiden
anpassas efter sättet att föra krig. 
Den tunga rustningen av plåt
var främst avsedda för ridande
krigare, riddare och stormän,
medan den lättare användes av
bågskyttar och övriga soldater. 
De lättare rustningarna tillverkades
i tyg eller läder och förstärktes med
tillexempel stoppning eller med
metallplåtar. En stoppad jaka
kunde bestå av 20 lager linne. Det
skyddade oerhört bra mot pilar,
hugg och stick. Landskapslagarna
anger att de bönder somskall ut i
krig måste bära ringpansarskjortor
(ringbrynja), platta eller annat
kroppskydd.

Rustningen var ett kroppsskydd, som
användes av krigare för att skydda sig mot fiendens vapen. Redan för tusentals år sedan började man stärka sina dräkter med metall och stoppning för bättre skydd, och under 1100-talet blev det allt vanligare att soldater använde rockar och jackor stoppade med tagel och tygremsor. Detta skyddade bra mot krosskador och hårda slag, men inte mot stickvapen.

Ringbrynjan, som de flesta associerar med den medeltida rustningen, användes länge för att skydda både ryttare och fotsoldater. En typisk rustning med brynja kunde bestå av en tunika, en huva med halsskydd och byxor med hällor för fötterna. En sådan rustning vägde åtskilliga kilon, men skyddade bra mot svärdshugg etc. Dock utvecklades pilspetsar som hade till uppgift att tränga igenom ringbrynjeringar, varför brynjorna senare ersattes helt av metallharnesk. Under brynjan bar man vadderade klädesplagg, som skydd mot slag.

Rustningen utvecklades under senare medeltiden och på 1400- och 1500-talen nådde den sin fulländning, där hela soldatens kropp täcktes av metall. Rustningen bestod då av skenor och harnesk, som på ett genomtänkt sätt satt omlott för att soldaten skulle kunna röra sig, utan att förlora den skyddande effekten av metallen. Det var först på 1600-talet som metallrustningen avskaffades, tack vare eldvapnens utveckling.

Riddarnas rustning under senmedeltiden kallades kyrass, som kommer av latinets ord för läder, co'rium.(Dessförinnan gjordes många rustningar på en bas av läder.) Det var en tung sammansättning av metalldelar som till en början snarare hämmade ryttaren än skyddade den. Flera år av utveckling gjorde 1500-talets metallrustningar relativt lättburna och gav riddaren en bättre mobilitet i sadeln.

                                                         Svärd och Dolk

Hugg- och stickvapnen delar man in i ett flertal kategorier, bland andra svärd, värjor, sablar, rapirer, dolkar och floretter, men jag kommer endast att behandla de som är typiska för medeltiden, alltså svärden och en del sablar, och så småningom en del dolkar. För alla vapnen är klingan slipad antingen längs ena kanten eller längs båda. Hos svärden är klingan ofta även försedd med längsgående rännor. Svärdet har mycket länge varit det absolut viktigaste vapnet på slagfältet, och detta mycket tack vare att det är så effektivt i förhållande till sin storlek. Till en början var svärdet ganska kort, eftersom det bars vid höften och för att det inte fick vara alltför skrymmande. Senare blev det mycket längre allteftersom riddaren blev den viktigaste och effektivaste personen på slagfältet, och han var tvungen att kunna strida från hästryggen.

Olika svärdstyper:

Enhandsvärd - Det typiska svärdet är avsett för att användas med enhandsfattning. Längden är vanligen 90 - 110 cm, med 13 till 20 cm av denna upptagen av hjaltet. Klingan är vanligen tveeggad, men eneggade varianter ("backswords" på engelska) förekommer. Svärden kan ha olika klingprofil och tvärsnitt beroende på användningsområde. Bredare klingor används mest för hugg, medan avsmalnande, spetsiga klingor är till för att stöta.

Ridsvärd - En senmedeltida svärdstyp, som lika gärna kan klassificeras som enhandssvärd eller som tidig värja/rapir, beroende på tidpunkt och utförande. Vanligen brukar man räkna lättare och spetsigare enhandssvärd till den här undertypen, och man tror att svärdstypen bars till ”vardags” (t.ex. på resor), och att det därmed inte var avsett för slagfältet. Observera att svärd inte hörde till den civila klädedräkten under medeltiden – inte ens riddare knallade runt med svärdet vid sidan – men man kunde beväpna sig vid färd i farliga trakter. Känt i utländsk litteratur som ”riding sword” och ”Reitschwert”. Namnet dyker upp i svenskan runt år 1529, och kan tydligen även beteckna lättare militära svärd.

Långsvärdet - är en längre variant av det vanliga svärdet, men inte lika stor som slagsvärdet. Längden är 100 - 120 cm, med runt 18 - 23 cm upptaget av hjaltet. Precis som de kortare svärden kan långsvärden ha olika typer av klinga. Genom att tillåta tvåhandsfattning kan ett kraftigare hugg utdelas, och för strid från hästryggen behövs den större längden för att nå motståndaren. Svärdstypen kan ha förekommit så pass tidigt som vid mitten av 1100-talet, men återfinns vanligen under 1300-talet och framåt. Namnet dyker inte upp i svenskan förrän år 1700, och betecknar troligen en helt annan typ vid det laget.

Slagsvärdet - är vanligen 110 - 135 cm, med hjaltet utgörande cirka 18 - 23 cm. Till skillnad från lång- och bastardsvärden krävs tvåhandsfattning. Slagsvärdet är mycket effektivt mot rustningar och stångvapen, men används bara för strid till fots, inte till häst. Typen kan spåras till slutet av 1100-talet, men blev vanlig först vid 1300-talets början då rustningarna förbättrades och stångvapen blev allt mer populära. Namnet finns belagt i svenskan år 1543 (”slaxswerdh”), men är troligen äldre. Beteckningen kan i svenskan möjligen även avse de stora tvåhandssvärden.

Bastardsvärdet - förväxlas ofta med lång- och slagsvärden, och de tre typerna brukar slentrianmässigt klumpas ihop under beteckningen "bastardsvärd". Proportionerna är vanligen desamma som för långsvärdet, men det är greppet som skiljer dem åt. Bastardsvärdets grepp har en form som är särskilt avsedd för en- eller tvåhandsgrepp, och igenkänns genom den flaskform eller midja. Typen dök upp under mitten av 1400-talet och har vanligen tämligen enkla hjalt av klassisk modell, även om ganska komplexa hjalt med byglar och fingerringar kunde förekomma. En möjlig svensk benämning kan vara ”kyrass-svärd”, vilket först förekommer 1541.

Estoc - Uttalas "estock". Även känd som "stocco" (italienska) och "tuck" (engelska), samt som ”borrsvärd” och ”pansarstickare”. En möjlig svensk version är ”stukat”, men det är oklart om man med detta avsett de senmedeltida borrsvärden. Denna typ är ett högt specialiserat långsvärd, avsett för att tränga igenom rustningsplåt. Klingan är smal, spetsig och mycket styv p g a sitt triangulära eller kvadratiska tvärsnitt. Det kan inte skära, utan är ett utpräglat stötvapen. Det kan också användas nästan som en klubba. I vissa böcker förväxlas estocen med svärd avsedda för vildsvinsjakt, men dessa har vanligen en platt, spjutliknande spets. 
 

Tvåhandsvärd - Det äkta tvåhandssvärdet utvecklades ur slagsvärdet, och användes främst av fotsoldater för att hugga upp fiendens pikformationer. Ett äkta tvåhandssvärd har långa klinga, ibland upp till 180 cm, och långt grepp (35 - 45 cm). Hjaltet har ofta en vid parerstång och sidringar, och på klingans nedre del finns parerhakar och en lång, oslipad ansats som kan vara läderklädd. Ett tvåhandssvärd kräver mycket av sin användare, men med rätt teknik är det ett mycket effektivt vapen. Det förekom till och med att tvåhandssvärd användes i dueller!

Rapri - Stavas även ”rappir”, och brukar oftast kallas ”värja” nuförtiden, då det ordet är mer känt. Längden är vanligen 105 – 125 cm. Vapnet är först och främst ett relativt lätt stötsvärd (även om det kan väga lika mycket som ett enhandssvärd), anpassat för den civila fäktning som växte fram under 1500-talet. Fästet är mer eller mindre invecklat, med byglar och ringar som ska skydda handen. Namnet kan härledas från 1474, då en ”epée rapiere” omnämns i en fransk skrift, men även samtida spanska exempel på ”espada ropera” (”dräktsvärd”) förekommer. I svenskan kan namnet först dokumenteras 1543, men hade då troligen varit i bruk några år. Ett samtida alternativ var ”degen”, som kommer från tyskan, och som egentligen betecknar svärd i allmänhet; ”stossdegen” avser ”stötsvärd”, d.v.s. en rapir. Även det sällsynta ordet ”kårde” användes om rapirer; namnet kommer från tyskans ”korde”, vilket i sin tur kommer från de slaviska språken.

Falchion - Denna svärdstyp är kraftig, ganska kort och eneggad; ofta med krökt egg. Falchionen är machete-liknande och därmed ett utpräglat huggvapen. Föregångaren kan ha varit de vikingatida saxknivarna, av vilka några var av svärdslängd (långsaxar). Typen finns dokumenterad från 1000-talet, men blev verkligt vanlig först på 1200-talet. Falchionen användes in på 1500-talet. Vissa modeller kunde vara ganska smala och försedda med bygelfäste, vilket gjorde dem mer sabelliknande. Det finns en missuppfattning att typen inspirerades av arabernas "kroksablar" under korstågen, men det är fel. Falchionen var sällan av högsta kvalitet, men den var vanlig och användes till och med av riddare. Under äldre Vasatid fanns det ett liknande

 huggsvärd som kallades ”kortlass”, en förvanskning av franskans ”coutelas”, som i sin tur stammar från italienskans ”coltellaccio” (”stor kniv”). Engelskans ”cutlass” är samma ord.

Svärdets uppbyggnad: Hjaltet och Klingan

 Hjaltet och Klingan

1. Knapp

2. Grepp

3. Parerstång

4. Tånge

5. Blad

6. Ränna (Blodskåra)

7. Udd

Dolkar: Har sin tånge och grepp på bladets centrallinje, varvid
             stötar och stick blir mer kraftfulla. Många blandar ihop
             knivar och dolkar men knivar har sitt grepp
             vid sidan om bladets centrallinje och får därför inte
             samma kraft vid användning.

                                                  Pilbåge och Armborst

Armborst och långbågar var ett fruktat vapen vilket man sköt pilar med. Långbågen tillverkades av spänstiga men starka träslag som idegran eller alm. Till strängen användes djurtarm, senor eller tvinat lin. En tränad bågskytt kunde avfyra uppåt 10 pilar i minuten. Armborstens bågar är gjorda av laminat (senor och horn). Laminatbågarna var utmärkta men krävde mycket arbete och tid. Bland annat skulle de torka ett år innan de nådde full styrka.

Den absolut mest kända av alla pilbågar är den legendariska långbågen som användes under medeltiden i England. Den största fördelen med denna båge var den kraft skytten kunde få iväg sin pil med. Pilarna som användes till denna sorts båge var långa, och hade vanligen fyra styrfjädrar, som kunde vara ända upp till 16 cm långa. I undantagsfall kunde dessa fjädrar vara placerade så, att de gav pilen en viss rotation när den avlossades. Nackdelen med denna båge var just dess storlek, och den kunde vara otymplig att ta med sig i strid.

Vikingarna använde en båge som påminde mycket om långbågen till utseendet, och det var en enkel båge, precis som långbågen, men den var en bit mindre. Inte heller pilarna var lika stora som engelsmännens. Det var förmodligen ett ganska viktigt vapen för vikingarna, och man har hittat koger med plats för upp till 40 pilar.

En annan folkgrupp som använde revolutionerande pilbågar var mongolerna: det var de som var riktigt duktiga på bågskyttekonsten. Mongolerna gjorde sina bågar av trä, horn och senor, precis som folk i alla tider har gjort bågar, med den skillnaden att deras bågar blev så oerhört mycket starkare. Mongolerna gjorde även bågskyttet till en äkta konst: de kunde spänna bågen, sikta och skjuta av i full galopp. De gjorde pilar som trängde igenom rustningar, vinande pilar för signalering, och till och med pilar med ett slags granat i spetsen.

                                            Yxa, Klubba och Stridshammare

Yxan: Yxan är tillsammans med klubban och spjutet ett av människans äldsta närstridsvapen. De yxor som användes speciellt i strid kallades stridsyxor. Yxorna förlorade popularitet när svärdet utvecklades, men fanns kvar som ett billigt och lättillgängligt vapen för bönderna.

Klubban: Klubban användes mest till kross men ibland satte man på spikar (spikklubba) på den för att kunna ge maximalt i skada. Stridsklubban är troligvis det äldsta vapnet för strid. Till att börja med bestod den endast av en påk som var tjockare i ena änden. Eftersom en sådan klubba är effektiv har den sedan mycket långt bak i tiden använts i alla bondekrig och folkuppbåd och ännu under första världskrigets skyttegravsstrider var sådana i bruk. För att göra vapnet effektivare försåg man klubban med ett slaghuvud eller en slagkula i ena änden av ett skaft, först av sten, sedan av metall. På Bayeuxtapeten finns sådana stridsklubbor avbildade. Även prelater deltog ofta i strider under den äldre medeltiden och var då utrustade med stridsklubbor eftersom de inte fick utgjuta blod. När ärkebiskopen av Köln deltog i strider 1172 och 1189 var han beväpnad med stridsklubba. Riddare och andra ryttare använde ofta under 1300-talet kortskaftade ryttarklubbor som kallades hjälmkrossare. De kunde vara antingen vara släta, knöliga eller besatta med taggar.

Spikklubban/morgonstjärnan tillhör den medeltida vapenkategorin krossvapen. Den har ett skaft av trä eller metall och ofta är slaghuvudet skapat av ett metallklot med spetsar och vanligt förekommade är en längre stötspets i mitten på överdelen av klotet. Slaghuvudet kunde även vara av svarvat hårt trä med en cirka 25 cm lång sylliknande stötspets upptill.På en järnring runt slaghuvudet på dess största omkrets var 6 till 8 taggar fastgjorda och ytterligare 8 stycken järntaggar var inslagna i träet. Spikklubban användes till en början precis som många andra krossvapen främst av riddare mot andra riddare då dessa var skyddade av svårgenomträngliga metallrustningar. Den användes senare av både infanteri och rytteri. De ridandes spikklubbor kännetecknas av ett kortare skaft än de som fotfolket hade. Fotfolkets långa klubbor med skaft upp till mer än 2 meter långa brukades till långt fram i tiden vid fästningars försvar samt användes ombord på örlogsfartyg och av bondeuppbåd.

Stridshammaren: Stridshammaren är ett av de äldsta vapnen i Europa. En hammare försågs baktill med en spets. Vapnet användes både av både fotfolk och ryttare. Ryttarnas hammare hade ett ortare skaft än fotfolket.

Spjut och Stångvapen

                                                         Sköldar

Stridskölden var en träkonstruktion, överdragen med läder eller grovt linne. Sköldmärket målades med tempelfärg och de heraldiska färgerna var rött, blått, svart, och grönt. Metallfärgerna guld och silver kunde ersättas av gult eller vitt. Sköldarna var förbrukningsmaterial, ett skyddsvapen, som ofta höggs sönder i strid. Sköldmärket kunde bestå av enbart linjer (skåror) eller vara kombinerat av linjer och figurer. Ofta visade sköldmärket vilken familj eller släckt krigaren tillhörde, till exempel ett svinhuvud för ätten Svinakula och en fembladig ros med utåtgående pilar för ätten Rosenstråle.

                                                           Heraldik

                                                   Kläder på 1300-talet

I början av 1300-talet förändrades det europeiska dräktskicket. En som höjde ett varnande finger mot det överdrivna och pråliga modet var den heliga Birgitta. Hon jämförde alltför modemedvetna män med påfåglar, symbolen för fåfänga. 

Mannens dräkt åkte upp, han bar nu ett kortare överplagg,
en kjortel eller en jacka, och på benen åtsittande hosor
eller byxor. mannen fick visa det mesta. Kvinnans dräkt
förblev lång. Hon fick varken visa benen eller armarna.
Men det fanns knep, det så kallade surcoten, eller
överklänningen, försågs med djupa ärmurringningar. Där
kunde man skymta kroppens linje under den åtsittande
klänningen. Titthålet föll inte alla i smaken. De kallades av
prästerskapet för helvetesfönster.

Den medeltida dräkten var ledig - det visar
kyrkornas kalkmålningaroch där människor
rör sig naturlighet. Värre var det för ståndpersoner och sprättar. samhällstillhörigheten krävde sitt. Åtsittande hosor, snäva jackor ochsnabelskor signalerade att här går en man som inte behöver böja sig i arbete. Snävheten var möjlig tack vare uppfinningen av knappen på 1300-talet.    
      

Fint ylletyg, så kallat kläde, importerades från Flandern och England. Skinn, särskilt hermelin och ekorrens vinterskinn, gråberk, samt guld och silver i dräkten var eftertraktansvärt. praktfulla plagg med många finesser, som hängärmar, syddes av exklusiva tyger. De nyrika borgarna i städerna tävlade med stormännen och en köpmanshustru kunde säkert övertrumfa en riddarhustru vad gäller moderlig klädsel. 

Hantverkare som skomakare, skräddare, väskmakare, pungmakare, handskmakare och hattmakare tillhandahöll påkostade skodon och tillbehör, de så viktiga accessoarerna. Kraftiga bälten, vackert arbetande spännen, bjällror, metallöv, broscher, smycken och olika huvudbonader prydde dräkten och dess bärare. Fantasifullheten var stor liksom behovet av att visa sin ställning. 

Bondebefolkningens arbeteskläder måste vara tåliga och starka och skydda mot väder och vind. De syddes av vadmal, ett grovt ylletyg, som ofta bereddes av ull från gårdens egna får. Fåren klipptes men en fårsax och ullen kardades. Kvinnorna spann sedan tråd med hjälp av slända. Det var en pinne med en tyngd nertill, en sländtrissa, och en krok upptill. Även lintråd spanns med slända. Att spinna och väva var ett utpräglat kvinnogöromål. Av den grova ulltråden vävdes vadmalstyg som stampades i hett vatten för att det skulle filta ihop sig och bli tätt och ogenomträngligt. Ofta färgade man inte tyget, jämför uttrycket "grå vadmal". Men kyrkomålningar visar att bondebefolkningen även haft kläder med färg, åtminstone till helg och fest. Vadmalsplaggen bars inte närmast kroppen. Undertill hade man en särk eller underkjortel av linne, som om sommaren kunde vara det enda plagget. Underkläder fanns men var förmodligen inte särsklilt vanliga. Av lin gjordes lintråd. Det var en tidskrävande process från lin till färdiga tråd. Linet vävdes ofta i tvåskaft (binder en tråd upp och en tråd ner); då kallades tyget för lärft. Underkjortar, särkar och kvinnornas huvuddukar syddes av linne, och spädbarnen lindades i linneresor.            

                                                           Lagar och Straff

Landslag och Stadslag
Kung Magnus Eriksson och hans män såg till att Sverige för första gången fick en enhetliga  lagar. Landslag- och stadslagen kom på mitten av 1300-talet och ersatte de gamla landskapslagarna. Lagarna skulle, med vissa ändringar, vara i bruk ända till år 1734. Landslagen gällde på landsbygden och stadslagen gällde i städerna. Lagarna talade om hur saker och ting borde vara på 1300-talet, inte alltid hur det var i verkligheten. Man fick läsa mellan raderna. I städer hölls rättegångar i rådstugan och det var rådsmännen som dömde efter
Stadslagen. Var och en fick föra sin egen talan. Om man ansåg sig oskyldig kunde vittnen kallas in för styrka vittnesmålet.

Straff
Stöld ansåg vara ett avskyvärt och skamligt brott, värre än våldsbrott. Om en person stjäl över ett visst värde utfärdades dödstraff, vanligast hängning. Likaså om det var återfalls förbrukare. För misshandel och dråp blev det istället böter, men vid dråp med vilje kunde dödstraff utdelas. Slagsmål, misshandel, ärekränkningar var vanliga brott, speciellt i Städerna. Med ett fräckt och nedsättande uttalande slutade ofta med böter och en fjäder i hatten för den som fått en annan fälld. De lite grövre brotten tillhörde: tvegifte (gift med två samtidigt), högförräderi, mordbrand, rånmord, trolldom, förgörning, mord föräldrars dråp mot barn och barns på föräldrar. För dessa brott kunde man bli stegrad.

Böter - Böter var över huvudtaget det vanligaste straffet. Ofta skulle
           bötessumman delas mellan målsägaren (den som blivit utsatt
           för brott), kungen och samhället. 

Hängning - Folk sa att när korparna ropade skulle en olycka ske. De
                kolsvarta fågeln förknippades med avrättningsplatsen. Ofta
                lät man den hängda hänga kvar i galgen en tid, för att varna 
                andra. Korpfåglarna kretsade runt platsen i hopp om ett skrovmål. 
                Ibland var galgbacken det första man kunde se när man närmade
                sig en stad. När folk skulle avrättas trängdes folket för att se bra.
                En sådan inträffande trots allt, inte så ofta. Hängsnaran hade alltid
                ett ojämnt tal runt, vanligast tretton varv, i yttersta fall nio. Gick
                snaran av under hängningen självmant fick den dömda gå. Därför
                använde bödeln ibland en kedja istället för att undvika sådana incidenter.

Steglad, Stenad, Bränd O Levande begravd - Steglad är när man blir slagen till döds 
                                                                  och insatt i ett hjul . Utfärdades vanligast
                                                                  till män. Stenad var när man kastar sten 
                                                                  på denna person tills personen dör. Bränd
                                                                  är som det låter man blir bränd på bål.
                                                                  Vanligast brände man ”häxor”. Levande 
                                                                  begravd hände oftast kvinnor när hon har
                                                                  åkt fast flera gånger för stöld eller mordbrand,
                                                                  då skulle hon kvickt ner i jorden. Alltså levande
                                                                  begravd.

 

Hor
Synen på hor var mycket hård, men det betydde inte prostution utan äktenskapsbrott. Det handlade om att man inte ville ta hand om barn (horungar) som inte var de egentliga arvtagarna till gård och egendomen. Det rådde jämlikhet mellan könen när det gällde rätten till skadestånd ifall maken eller makan varit otrogen. Värst var ”dubbelt hor” när två som varit gifta på varsitt håll, ändå hade ihop det. Om en gift kvinna gjorde hor förlorade hon sin morgongåva. I stadslagen står det dessutom att om ” Hennes man tager henne inne hos horkarlen med Sex vittnen”  har mannen rätt att ta de bådas liv. Han kunde också begära böter upp till 40 mark. Om en ogift kvinna har ihop det med en gift man, dömdes de båda till böter. Kunde inte mannen betala skulle en snara läggas kring hans lem, och kvinnan skulle bära ”stadens stenar” – 25 kilo tunga – hängande runt halsen i en kedja. Horparet fick sedan gå runt staden. Men vanligast var att mannen betalade böterna och kvinnan fick gå och skämmas för dem båda. 

Bödeln

Mästerman, Stupagreve och Föreståndare
för stupan, är andra namn för bödeln. 
Dödsdömda män kunde bli benådade till
bödelsysslan. Skötte de sig inte, om de
slarvade eller var osäkra på handen byttes
de ut så fort tillfälle gavs. Då fick den nya
bödeln ta livet av den gamla som hans
första arbetsuppgift. Till sin hjälp hade
bödeln underhuggare, rackare, som också
hade till uppgift att slakta och kastrera hästar,
ovärdiga sysslor under äldre tid. Bödlarna
hade troligen speciell klädsel. Så folket skulle
kunna känna igen dem. Ibland fick de
ansvara för brottslingar som väntade på att
straffet skulle verkställas. Bödlarna var också
tvungna att verkställa piskstraff, hudstrykning,
samt stympstraff. På landet hade målsägaren rätt
att verkställa avrättningen om de inte hade någon
bödel.

                                                               Borgar

Medeltida ordet borg betyder hus. På 1300-talet präglades av konflikter och uppror. Många strider gällde rikets borgar. Den som behärskade dem hade makten i riket, därför belägrades de ofta eller brändes ner. Borgarna uppfördes inte enbart i militärt syfte utan tjänade också som kunglig bostad. P.g.a. att kungen och hans hov ständigt var på resande fot, för att kontrollera lagar och förordningar följdes och för att hämta upp skatt. Till borgarna knöts underhållslän, fögderier, som  för det mesta förvaltades av kungens fogdar. Fogdarna hade till uppgift att samla in olika skatter från de kringliggande länet, inkomsterna var viktiga för att underhålla borgen. Då kronan behövde pengar lämnades borgen som pantlän för ett större penninglån. Långivaren tog då över inkomsterna och ansvaret för borgen. Borgarna byggdes gärna på en udde eller en höjd plats. En enkel borg kunde bestå av ett stentorn med en träpalisserad, vall eller vattengrav runtomkring. De större anläggningarna  hade en förborg med mindre ekonomibyggnader av trä, och en huvudborg där borgherren och hans familj bodde.

 


Upptäck Slott, Borgar och Ruiner

Exempel på borgar som finns kvar: (De flesta är om- och tillbyggda under 1500-1600 talet.)

• Glimmingehus, Skåne (den bäst bevarande medeltida borgen i Norden).
• Kalmar slott, Småland.
• Kärnan i Helsingborg, Skåne.
• Malmöhus, Skåne.
• Nyköpingshus, Södermanland.
• Torpa stenhus, Västergötaland.
• Varbergs fästning, Halland.
• Viks slott och Penningby slott, Uppland.
• Åbo slott, Finland.

Exempel på ruiner/lämningar:

• Alasnö hus på Adelsö i Mälaren.
• Biskops - Arnö på ön med samma namn i Mälaren.
• Näs slott på Visingsö i Vättern.
• Tälje hus på Slottsholmen i Mälaren i Södertälje.

                                                            Hemlighus

Toaletterna de så kallade hemlighetshusen var
enkelt byggda. Man satt på en avsatts eller en
stång i väggen. Eller så gick man ut på
ladugårdsbacken och gjorde sina behov. 
I städerna kunde dasshålen placeras i
utbyggnader på andra våningen, ibland
intill fönstret för den som passerar nedanför. 

Dasspapper fanns inte man fick klara sig utan,
eller använda små pinnar, löv eller vänster hand.
Man åt med höger hand, det var viktigt att hålla
reda på vilken hand man använde till vad. 

Att ”se upp” var en god regel, speciellt i tät
bebyggelse. Slaskvatten och pottors innehåll
tömdes ut på gatan. Annars var inte medeltiden
så smutsig som vi gärna vill tro. I Visby till
exempel, där stadsborna bodde i
stabila stenhus, hade man kommit långt
med renhållningen. Avfall och latrin hamnade i
bassänger under husen där havsvatten leddes
in och sköljde bort smutsen.

                                                         Feodalism