Medeltid: Kläder
Kläder på 1300-talet
I början av 1300-talet förändrades det europeiska dräktskicket. En som höjde ett varnande finger mot det överdrivna och pråliga modet var den heliga Birgitta. Hon jämförde alltför modemedvetna män med påfåglar, symbolen för fåfänga. 
Mannens dräkt åkte upp, han bar nu ett kortare överplagg,
en kjortel eller en jacka, och på benen åtsittande hosor
eller byxor. mannen fick visa det mesta. Kvinnans dräkt
förblev lång. Hon fick varken visa benen eller armarna.
Men det fanns knep, det så kallade surcoten, eller
överklänningen, försågs med djupa ärmurringningar. Där
kunde man skymta kroppens linje under den åtsittande
klänningen. Titthålet föll inte alla i smaken. De kallades av
prästerskapet för helvetesfönster.
Den medeltida dräkten var ledig - det visar
kyrkornas kalkmålningaroch där människor
rör sig naturlighet. Värre var det för ståndpersoner och sprättar. samhällstillhörigheten krävde sitt. Åtsittande hosor, snäva jackor ochsnabelskor signalerade att här går en man som inte behöver böja sig i arbete. Snävheten var möjlig tack vare uppfinningen av knappen på 1300-talet.
Fint ylletyg, så kallat kläde, importerades från Flandern och England. Skinn, särskilt hermelin och ekorrens vinterskinn, gråberk, samt guld och silver i dräkten var eftertraktansvärt. praktfulla plagg med många finesser, som hängärmar, syddes av exklusiva tyger. De nyrika borgarna i städerna tävlade med stormännen och en köpmanshustru kunde säkert övertrumfa en riddarhustru vad gäller moderlig klädsel.
Hantverkare som skomakare, skräddare, väskmakare, pungmakare, handskmakare och hattmakare tillhandahöll påkostade skodon och tillbehör, de så viktiga accessoarerna. Kraftiga bälten, vackert arbetande spännen, bjällror, metallöv, broscher, smycken och olika huvudbonader prydde dräkten och dess bärare. Fantasifullheten var stor liksom behovet av att visa sin ställning.
Bondebefolkningens arbeteskläder måste vara tåliga och starka och skydda mot väder och vind. De syddes av vadmal, ett grovt ylletyg, som ofta bereddes av ull från gårdens egna får. Fåren klipptes men en fårsax och ullen kardades. Kvinnorna spann sedan tråd med hjälp av slända. Det var en pinne med en tyngd nertill, en sländtrissa, och en krok upptill. Även lintråd spanns med slända. Att spinna och väva var ett utpräglat kvinnogöromål. Av den grova ulltråden 
vävdes vadmalstyg som stampades i hett vatten för att det skulle filta ihop sig och bli tätt och ogenomträngligt. Ofta färgade man inte tyget, jämför uttrycket "grå vadmal". Men kyrkomålningar visar att bondebefolkningen även haft kläder med färg, åtminstone till helg och fest. Vadmalsplaggen bars inte närmast kroppen. Undertill hade man en särk eller underkjortel av linne, som om sommaren kunde vara det enda plagget. Underkläder fanns men var förmodligen inte särsklilt vanliga. Av lin gjordes lintråd. Det var en tidskrävande process från lin till färdiga tråd. Linet vävdes ofta i tvåskaft (binder en tråd upp och en tråd ner); då kallades tyget för lärft. Underkjortar, särkar och kvinnornas huvuddukar syddes av linne, och spädbarnen lindades i linneresor.
