Medeltid: Rustningen
Rustningen 
Att tillverka en rustning
krävs stor yrkesskicklighet
och var därför dyra att skaffa.
Rustningen måste hela tiden
anpassas efter sättet att föra krig.
Den tunga rustningen av plåt
var främst avsedda för ridande
krigare, riddare och stormän,
medan den lättare användes av
bågskyttar och övriga soldater.
De lättare rustningarna tillverkades
i tyg eller läder och förstärktes med
tillexempel stoppning eller med
metallplåtar. En stoppad jaka
kunde bestå av 20 lager linne. Det
skyddade oerhört bra mot pilar,
hugg och stick. Landskapslagarna
anger att de bönder somskall ut i
krig måste bära ringpansarskjortor
(ringbrynja), platta eller annat
kroppskydd.
Rustningen var ett kroppsskydd, som
användes av krigare för att skydda sig mot fiendens vapen. Redan för tusentals år sedan började man stärka sina dräkter med metall och stoppning för bättre skydd, och under 1100-talet blev det allt vanligare att soldater använde rockar och jackor stoppade med tagel och tygremsor. Detta skyddade bra mot krosskador och hårda slag, men inte mot stickvapen.
Ringbrynjan, som de flesta associerar med den medeltida rustningen, användes länge för att skydda både ryttare och fotsoldater. En typisk rustning med brynja kunde bestå av en tunika, en huva med halsskydd och byxor med hällor för fötterna. En sådan rustning vägde åtskilliga kilon, men skyddade bra mot svärdshugg etc. Dock utvecklades pilspetsar som hade till uppgift att tränga igenom ringbrynjeringar, varför brynjorna senare ersattes helt av metallharnesk. Under brynjan bar man vadderade klädesplagg, som skydd mot slag.
Rustningen utvecklades under senare medeltiden och på 1400- och 1500-talen nådde den sin fulländning, där hela soldatens kropp täcktes av metall. Rustningen bestod då av skenor och harnesk, som på ett genomtänkt sätt satt omlott för att soldaten skulle kunna röra sig, utan att förlora den skyddande effekten av metallen. Det var först på 1600-talet som metallrustningen avskaffades, tack vare eldvapnens utveckling.
Riddarnas rustning under senmedeltiden kallades kyrass, som kommer av latinets ord för läder, co'rium.(Dessförinnan gjordes många rustningar på en bas av läder.) Det var en tung sammansättning av metalldelar som till en början snarare hämmade ryttaren än skyddade den. Flera år av utveckling gjorde 1500-talets metallrustningar relativt lättburna och gav riddaren en bättre mobilitet i sadeln.
