Medeltid: Lagar och Straff
Lagar och Straff
Landslag och Stadslag
Kung Magnus Eriksson och hans män såg till att Sverige för första gången fick en enhetliga lagar. Landslag- och stadslagen kom på mitten av 1300-talet och ersatte de gamla landskapslagarna. Lagarna skulle, med vissa ändringar, vara i bruk ända till år 1734. Landslagen gällde på landsbygden och stadslagen gällde i städerna. Lagarna talade om hur saker och ting borde vara på 1300-talet, inte alltid hur det var i verkligheten. Man fick läsa mellan raderna. I städer hölls rättegångar i rådstugan och det var rådsmännen som dömde efter
Stadslagen. Var och en fick föra sin egen talan. Om man ansåg sig oskyldig kunde vittnen kallas in för styrka vittnesmålet.
Straff
Stöld ansåg vara ett avskyvärt och skamligt brott, värre än våldsbrott. Om en person stjäl över ett visst värde utfärdades dödstraff, vanligast hängning. Likaså om det var återfalls förbrukare. För misshandel och dråp blev det istället böter, men vid dråp med vilje kunde dödstraff utdelas. Slagsmål, misshandel, ärekränkningar var vanliga brott, speciellt i Städerna. Med ett fräckt och nedsättande uttalande slutade ofta med böter och en fjäder i hatten för den som fått en annan fälld. De lite grövre brotten tillhörde: tvegifte (gift med två samtidigt), högförräderi, mordbrand, rånmord, trolldom, förgörning, mord föräldrars dråp mot barn och barns på föräldrar. För dessa brott kunde man bli stegrad.
Böter - Böter var över huvudtaget det vanligaste straffet. Ofta skulle
bötessumman delas mellan målsägaren (den som blivit utsatt
för brott), kungen och samhället.
Hängning - Folk sa att när korparna ropade skulle en olycka ske. De
kolsvarta fågeln förknippades med avrättningsplatsen. Ofta
lät man den hängda hänga kvar i galgen en tid, för att varna
andra. Korpfåglarna kretsade runt platsen i hopp om ett skrovmål.
Ibland var galgbacken det första man kunde se när man närmade
sig en stad. När folk skulle avrättas trängdes folket för att se bra.
En sådan inträffande trots allt, inte så ofta. Hängsnaran hade alltid
ett ojämnt tal runt, vanligast tretton varv, i yttersta fall nio. Gick
snaran av under hängningen självmant fick den dömda gå. Därför
använde bödeln ibland en kedja istället för att undvika sådana incidenter.
Steglad, Stenad, Bränd O Levande begravd - Steglad är när man blir slagen till döds
och insatt i ett hjul . Utfärdades vanligast
till män. Stenad var när man kastar sten
på denna person tills personen dör. Bränd
är som det låter man blir bränd på bål.
Vanligast brände man ”häxor”. Levande
begravd hände oftast kvinnor när hon har
åkt fast flera gånger för stöld eller mordbrand,
då skulle hon kvickt ner i jorden. Alltså levande
begravd.
Hor
Synen på hor var mycket hård, men det betydde inte prostution utan äktenskapsbrott. Det handlade om att man inte ville ta hand om barn (horungar) som inte var de egentliga arvtagarna till gård och egendomen. Det rådde jämlikhet mellan könen när det gällde rätten till skadestånd ifall maken eller makan varit otrogen. Värst var ”dubbelt hor” när två som varit gifta på varsitt håll, ändå hade ihop det. Om en gift kvinna gjorde hor förlorade hon sin morgongåva. I stadslagen står det dessutom att om ” Hennes man tager henne inne hos horkarlen med Sex vittnen” har mannen rätt att ta de bådas liv. Han kunde också begära böter upp till 40 mark. Om en ogift kvinna har ihop det med en gift man, dömdes de båda till böter. Kunde inte mannen betala skulle en snara läggas kring hans lem, och kvinnan skulle bära ”stadens stenar” – 25 kilo tunga – hängande runt halsen i en kedja. Horparet fick sedan gå runt staden. Men vanligast var att mannen betalade böterna och kvinnan fick gå och skämmas för dem båda.
Bödeln
Mästerman, Stupagreve och Föreståndare 
för stupan, är andra namn för bödeln.
Dödsdömda män kunde bli benådade till
bödelsysslan. Skötte de sig inte, om de
slarvade eller var osäkra på handen byttes
de ut så fort tillfälle gavs. Då fick den nya
bödeln ta livet av den gamla som hans
första arbetsuppgift. Till sin hjälp hade
bödeln underhuggare, rackare, som också
hade till uppgift att slakta och kastrera hästar,
ovärdiga sysslor under äldre tid. Bödlarna
hade troligen speciell klädsel. Så folket skulle
kunna känna igen dem. Ibland fick de
ansvara för brottslingar som väntade på att
straffet skulle verkställas. Bödlarna var också
tvungna att verkställa piskstraff, hudstrykning,
samt stympstraff. På landet hade målsägaren rätt
att verkställa avrättningen om de inte hade någon
bödel.
