Medeltid: Dödens Vapen - Yxa, Klubba och Stridshammare
Yxa, Klubba och Stridshammare
Yxan: Yxan är tillsammans med klubban och spjutet ett av människans äldsta närstridsvapen. De yxor som användes speciellt i strid kallades stridsyxor. Yxorna förlorade popularitet när svärdet utvecklades, men fanns kvar som ett billigt och lättillgängligt vapen för bönderna.
Klubban: Klubban användes mest till kross men ibland satte man på spikar (spikklubba) på den för att kunna ge maximalt i skada. Stridsklubban är troligvis det äldsta vapnet för strid. Till att börja med bestod den endast av en påk som var tjockare i ena änden. Eftersom en sådan klubba är effektiv har den sedan mycket långt bak i tiden använts i alla bondekrig och folkuppbåd och ännu under första världskrigets skyttegravsstrider var sådana i bruk. För att göra vapnet effektivare försåg man klubban med ett slaghuvud eller en slagkula i ena änden av ett skaft, först av sten, sedan av metall. På Bayeuxtapeten finns sådana stridsklubbor avbildade. Även prelater deltog ofta i strider under den äldre medeltiden och var då utrustade med stridsklubbor eftersom de inte fick utgjuta blod. När ärkebiskopen av Köln deltog i strider 1172 och 1189 var han beväpnad med stridsklubba. Riddare och andra ryttare använde ofta under 1300-talet kortskaftade ryttarklubbor som kallades hjälmkrossare. De kunde vara antingen vara släta, knöliga eller besatta med taggar.
Spikklubban/morgonstjärnan tillhör den medeltida vapenkategorin krossvapen. Den har ett skaft av trä eller metall och ofta är slaghuvudet skapat av ett metallklot med spetsar och vanligt förekommade är en längre stötspets i mitten på överdelen av klotet. Slaghuvudet kunde även vara av svarvat hårt trä med en cirka 25 cm lång sylliknande stötspets upptill.På en järnring runt slaghuvudet på dess största omkrets var 6 till 8 taggar fastgjorda och ytterligare 8 stycken järntaggar var inslagna i träet. Spikklubban användes till en början precis som många andra krossvapen främst av riddare mot andra riddare då dessa var skyddade av svårgenomträngliga metallrustningar. Den användes senare av både infanteri och rytteri. De ridandes spikklubbor kännetecknas av ett kortare skaft än de som fotfolket hade. Fotfolkets långa klubbor med skaft upp till mer än 2 meter långa brukades till långt fram i tiden vid fästningars försvar samt användes ombord på örlogsfartyg och av bondeuppbåd.
Stridshammaren: Stridshammaren är ett av de äldsta vapnen i Europa. En hammare försågs baktill med en spets. Vapnet användes både av både fotfolk och ryttare. Ryttarnas hammare hade ett ortare skaft än fotfolket.
