Medeltid: Riddare
Riddare
Medeltidens riddare var inte särskilt många, de valdes ut av kungen ur den mäktiga stormannaklassen. Omkring år 1280, bestämde kung Magnus Laduås att de som kunde ställa upp för honom med stridshäst, rustning och vapen (kunna användas från en hästrygg) skulle frälsas från skatt. Att frälsningsmännen uppfyllde kraven kontrolleras med regelbundna vapensyner. Det är en sak att bli frälsningsman, men det är en helt annan sak att bli utvald till kungens man och kanske dubbas till riddare. Det krävs inte bara god ekonomi, speciella kvalifikationer utan också goda och nära relationer med det ledande riket. De som blev riddare var inga dunungar utan använde ofta hårda metoder för att få sin vilja igenom.
Småsven och Väpnar
Stormännens söner sattes ibland i klosterskolor eller skickades iväg som page, småsven, till någon passande borgherre. Småsvennen fick passa upp vid måltider och lära sig allt om vet och etikett, samt hjälpa till med sysslor på gården. Han lär sig att hantera vapen, fäkta, rida och kanske jaga med jakthök. Det var också viktigt av den unge mannen att kunna föra sig, tala väl samt läsa och skriva. Vid 15-årsåldern går de till nästa steg i karriären, att utses till väpnare, sven. En väpnare hade ansvar för stallets hästar, ett hedersuppdrag, samt vapen och rustningar. Vid omkring 20 års ålder kunde väpnare bli dubbade till riddare av kungen. Vid unionsmötet i Kalmar 1397 dubbades 133 män till riddare, ett svenskt rekord.
Riddardubbningar
Dubbningcermonin uppstod i Frankrike omkring år 1070. Men kommer från germanska traditioner. Tidigt fick dubbningen en religiös karaktär , så dubbningar förlades till en helgdag så prästerna kunde närvara. Svärdet var vanligen en gåva till riddaren från han som tränat upp honom. Svärdet välsignades av en präst innan det fästes i riddaren bälte. Hundra år senare var hela ceremonin religiös och varje del av riddarens utrustning välsignades. Dubbningarna utfördes vanligen i en riddarsal eller annan sekulär plats, med senare kom de ofta att utföras i kyrkan. Ceremonin började med att riddarkandidaten badades, som symbol för att hans synder tvättades bort. Sedan ikläddes han en vit klädnad, som skulle symbolisera hans vilja att försvara Guds lag. Ett smalt bälte skulle påminna honom att han skulle stå emot köttets frestelser. Så försågs han med symbolerna för sin rang: de gyllene sporrarna, som skulle ge honom modet att tjäna Gud; svärdet, för att bekämpa fienden och skyddade fattiga från de rika. Slutligen fick han mottaga ett slag (collée) med handen på skuldran eller huvudet för att påminna honom om Gud, som låtit upphöja honom till riddares rang. ”Att dubba” = att slå någon till riddare. Först var det tre handslag på axeln, vilket ändrades till de tre svärdsslagen. På 1300-talet tappade svärdet sin centrala betydelse då riddarna inte var de ända som fick bära vapen. Att bli riddare blev ett äretecken, än erkännandet av militär förmåga.
Normer
Riddare följde alltid vissa normer som att:
- Vara en tapper och duglig stridsman och väl förfarad ridderliga kamplekar.
- Vårda sitt inre. Dvs. undvika allt lågt och uselt, tala inte illa om andra och vakta ditt högmod.
- Vårda sitt yttre. Dvs. Tänk på ditt språk, uppför dig aldrig tanktlöst och obehärskat och sitt väl till bords.
- Var hövisk mot kvinnan.
- Var givmild mot de värnlösa och behövande, änkor och faderslösa barn.
- Minns din plikt mot kyrkan och din furste.
Herre och fru
Riddaren titulerades herre och hans hustru fru. Hustrun hade mycket att säga till om, det var hon som basade när riddaren var ute i krig. Hon hade ansvaret hör godset och för familjen och tjänstefolkets hälsa. Det hände att frun följde med sin man på resorna. Ibland hände det också att hon fick egna uppdrag som hovdam eller hovmästarinna hos kungen. Husets nyckelknippa ett tecken på makt, hängde i hustruns bälte.
